Frågor och svar om stiftelsen och den pelagiska fiskenäringen

Svenskt pelagiskt fiske bedrivs huvudsakligen med pelagisk trål och med ringnot. Dessa redskap har inte bottenkontakt.

Nej, fiske med pelagisk trål är generellt väldigt selektivt, dvs man får i stort sett bara de arter som man vill fånga. Som exempel kan nämnas att det pelagiska trålfisket i Östersjön i princip är fritt från bifångster. Under 2022 fiskades drygt 60 000 ton sill och skarpsill i hela Östersjön och bifångsten av torsk var endast 1,2 ton.

Fet fisk, såsom sill/strömming, från vissa förorenade områden i Östersjön innehåller höga halter av organiska miljöföroreningar som dioxiner och PCB. Dessa ämnen kan på olika sätt påverka vår hälsa negativt. Risken beror på hur farligt ett ämne är men även vilka mängder man får i sig.

Livsmedelsverket rekommenderar att gravida, ammande, den som vill bli gravid i framtiden, barn och ungdomar inte bör äta fet fisk från Östersjön oftare än 2-3 gånger per år. Övriga personer (vuxna män och kvinnor över barnafödande ålder eller som inte vill ha fler barn) kan äta denna fisk upp till en gång per vecka.  

Vill du veta mer om dioxiner och PCB i livsmedel kan du läsa mer på Livsmedelsverkets hemsida.

Dioxiner och PCB (livsmedelsverket.se)

Användningen av den pelagiska fisken styrs av efterfrågan. Det är inte all fisk som i dagsläget har en marknad för direkt konsumtion. En del fisk uppfattas som liten, benig eller osmaklig. Annan fisk håller inte konsumtionskvalitet.

All sill och makrill från Västerhavet (Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt) används till livsmedel, medan mycket av fisken från Östersjön tillsammans med tobis används för framställning av fiskmjöl och fiskolja. Dessa används i sin tur exempelvis i djurfoder för bland annat odlad lax, gris och fjäderfä.

Vi har en relativt låg konsumtion av sill/strömming i Sverige och i stort sett ingen efterfrågan alls på skarpsill, som vi helt saknar tradition att äta annat än i form av ansjovisinläggning. Detta förklaras till viss del av dioxinproblematiken i Östersjön men även andra val som konsumenterna gör. Många svenska konsumenter äter idag oftare odlad lax, fläsk eller kyckling än sill. Det har i sin tur medfört en hög efterfrågan på pelagisk fisk som foderråvara.

Sill och strömming är samma art, Clupea harengus. När sillen fångas norr om Kalmarsund brukar den kallas strömming. Strömmingen skiljer sig rent anatomiskt från sillen längre söderut och i Västerhavet genom att fisken har färre ryggkotor och ett längre huvud i förhållande till kroppen ju längre norr ut den är fångad. Dessutom har den lägre fetthalt.

Skarpsillen (sprattus sprattus) är besläktad med sillen (tillhör samma grupp av fiskar) men blir inte lika stor som en sill kan bli. Den skiljer sig också från sillen genom de skarpa fjällen på buken vilket gett den dess andra namn, vassbuk (som också är det finlandssvenska namnet på skarpsill).

Idag kan vi inte säga med säkerhet hur det pelagiska fisket kommer att påverkas av en fortsatt utbyggnad av havsbaserad vindkraft. Det saknas tillräckligt med forskning och kunskap för att slå fast hur pelagisk fisk påverkas av vindkraftparker med den teknik, utformning och omfattning som det är planerat för i Sverige och i våra grannländer. Det är oklart om fiskens lek, födosök eller vandringsmönster kommer att förändras och i så fall hur.

Utöver eventuell påverkan på de pelagiska fiskbestånden får de havsbaserade vindkraftparkerna effekter på möjligheten att rent praktiskt bedriva det pelagiska fisket. Fiske med pelagisk trål är utrymmeskrävande. Trålen dras genom vattnet i långa tråldrag för att finna fisken och det är i princip omöjligt att bedriva fisket inuti en vindkraftpark eftersom hela ekipaget med fiskefartyg, vajer och trål kan mäta över 1 000 m. De havsbaserade vindkraftparkerna påverkar med andra ord det pelagiska fiskets tillträde till fiskevatten.

Mängden sill som får fångas av yrkesfisket fastställs genom årliga politiska beslut som baseras på vetenskaplig rådgivning från Internationella havsforskningsrådet, ICES. Fiskekvoterna varierar i storlek från år till år beroende på hur forskarna bedömer fiskbeståndens status. I tabellen framgår hur kvoterna för sill fångad i olika havsområden har utvecklats över den senaste tioårsperioden. Fisket efter sill har följt kvoterna mycket väl.

Svensk kvotutveckling (ton) för sill i olika kvotområden över tid.

Utav de pelagiska bestånd som fiskas av svenskt yrkesfiske är det idag Nordsjösillen och sillen (strömmingen) i Bottenhavet/Bottenviken som är certifierade. Övriga certifieringar är suspenderade.

Tidigare certifieringar för makrill och NVG-sill (Atlantoskandisk sill) suspenderades våren 2019 respektive årsskiftet 2020/21. I båda fallen orsakades suspenderingarna av oenigheter mellan Kuststaterna vid förhandlingar om kvotsättning.

Certifieringen av sill i Skagerak/Kattegatt samt västra Östersjön är suspenderad sedan oktober 2018. Fisket i Skagerrak sker på en blanding av NLrdsjösill, Skagerraksill och sill från Västra Östersjön. När ICES under 2018 bedömde att sillbeståndet i västra Östersjön var mycket svagt i samband med en benchmark (uppskattningen av sillbeståndet i Västra Östersjön sänktes kraftigt) påverkade detta möjligheten att certifiera sillfisket i Skagerrak-Kattegatt. Sill från västra Östersjön riskerar att fångas i Skagerrak-Kattegatt då den migrerar upp genom dessa vattenområden på sin väg till Nordsjön där den äter upp sig. Samma problematik med bifångster av sill från Västra Östersjön gör att skarpsillen i Skagerrak inte kan certifieras.

I september 2021 själv-suspenderade fisket sillen i centrala Östersjön, kopplat till en svag utveckling av beståndet enligt ICES rådgivning. En översyn av certifieringarna under våren 2023 resulterade i en suspendering för skarpsillen i Östersjön. Detta är kopplat till att MSC vill att det ska framgå mer om mellanartsinteraktioner med t.ex. torsk av ICES rådgivning än vad som är fallet med den enartsrådgivning som ICES ger. Det är även problem med att vi inte har tillgång till data för det ryska fisket. Sillen i Bottenhavet/Bottenviken är fortsatt certifierad.

SPF slöt under 2019 ett avtal med Danmark (DPPO och DFPO) om certifikatsdelning för tobis, skarpsill och vitlinglyra i Nordsjön. Under 2022 löpte det nuvarande certifikatets femårsperiod ut, men arbetet med att förnya certifikatet pågår.